Jag säger inte att jag inte har några fel. För det har jag. Jag vet att jag inte är bäst i hela världen, och att jag inte kan allt. Men du tar ändå priset! Jag gör inte som du. Jag säger inga nedlåtande kommentarer. Jag hånler inte folk i ansiktet. Jag manipulerar inte folk, än mindre för att starta bråk. Jag säger inte en sak, när jag menar en annan. Jag sätter inte mig själv över andra. Och jag är inte elak mot mina barn. Det jag däremot gör är att jag tänker innan jag pratar. Jag väljer mina ord. Om jag ogillar någon säger jag det inte i den personens ansikte, jag snackar heller inte skit om den. Det är inte nödvändigt. Det vet jag att du vet. Men du gör det ändå. Bara för att starta bråk. En dag ska jag ge igen. En dag kommer jag ha fått nog. En dag ska du få ångra att du gör som du gör.

Det är nästan så att man blir mörkrädd. Jag måste säga att jag tycker att jag är en relativt osjälvisk människa, som ganska ofta sätter andras bästa före mitt eget. Det är inte ovanligt att jag t.ex. går upp för tidigt, eller håller koll på konstiga saker, bara för att jag vet att någon annan har nytta av det. Av någon anledning jag inte vet, brukar jag behålla sakerna för mig själv. Jag berättar inte att det var jag som ordnade det - jag ser bara på personen att den uppskattar min (anonyma) hjälp, och det gör mig glad. Om jag skulle berätta det skulle med ens hela nöjet i det försvinna. Då är ju inte syftet med det att helt osjälviskt hjälpa någon, utan då handlar det genast om min egen vinning. Jag menar, om man gör någonting för någon, förväntar man sig ju något tillbaka. Det är så människor fungerar. Jag vill inte ha den där gentjänsten. Jag avskyr när jag är skyldig folk något, eller än värre, när de känner att de är skyldiga mig något. Så syftet med min handling är inte att vinna andras gillande, eller att få dem att känna att de är skyldiga mig något. Nej, det är att få se att jag har gjort något bra - att jag har gjort någon glad. Dessutom vet jag att jag skulle kunna räkna med de flesta av mina vänner, om det skulle vara så.

Visst, allt det där har väl sin glans. Men jag insåg idag att jag inte är fullt lika osjälvisk som jag kanske vill tro.

Det förhåller sig nämligen såhär: Mitt busskort går ut på nyårsafton. Jag behöver ett nytt, för att kunna ta mig till och från skolan. Eftersom att jag även åker en hel del buss efter klockan sju på kvällen, och på helger, behöver jag "pluskortet". Jag ber mina föräldrar att de ska beställa ett nytt busskort åt mig, på internet - då får man nämligen ett nytt busskort om man har tappat bort det. Givetvis kollar de på olika kort, och jämför priserna. De har sin fulla rätt att göra så - det kan ju finnas billigare alternativ etc. etc.

Medan de sitter där och jämför blir jag rasande. Jag ska ha "pluskortet", och där med basta! Det fanns inte på världskartan att jag skulle ja det vanliga busskortet. Mina föräldrar går med på det, och konstaterar samtidigt att kortets pris har reducerats med x antal kronor (en större summa) om man köper det i februari. Det blir ändå billigare i mars. Men det var aldrig tal om att jag skulle få det i mars, utan möjligtvis i februari månad. Jag brusar upp än en gång: "Vad snackar de om!? Skulle jag behöva vänta ända tills februari på mitt kort? Nej, nu jävlar! Ska jag gå till skolan i en månad, eller vad är det de vill? Och nej, jag kan inte tänka mig att åka på remsa. Det går bara inte".

Snälla som de är, fick jag "pluskortet" fr.o.m. januari, trots att jag uppförde mig som jag gjorde. Jag skulle ha fått det ändå - det visade sig att det var det billigaste alternativet. Men om jag hade varit i mina föräldrars ställe skulle jag minsann ha sagt åt mig att jag gott kunde betala mellanskillnaden själv, så som jag uppförde mig.

Helt otroligt att man kan vara så trångsynt med sådana saker. Jag kan lugnt säga att jag gav mig själv en rejäl tankeställare där. Speciellt som jag faktiskt är väldigt bortskämd (nej, det är inget jag är stolt över), då kan man ju tycka att jag skulle kunna betala åtminstone en del av mitt eget busskort - men nej, den tanken var tydligen väldigt obekväm.

Efter en lång paus, på sisådär ett halvår, har jag bestämt mig för att försöka mig på bloggandet igen. Kan dock inte utlova en regelbunden uppdatering, utan kommer att skriva när jag känner för det - om jag känner för det. Innehållet kommer även det att variera från gång till gång.

Jaha, så... jul. Igen. Tycker att det känns som igår man satt där i fåtöljen och öppnade paket. Fast det var det inte - nej, det har tydligen gått ett helt år sedan sist. Och mycket har hänt under tiden också. Byte av skola. Byte av umgänge, till viss mån. Nya erfarenheter - både bra och dåliga sådana. Men framförallt känner jag att jag idag kan titta tillbaka på  mig själv, som jag var för ett år sedan, och med stolthet se hur pass mycket jag har utvecklats som människa. Hur mycket säkrare jag är på både mig själv, och andra, idag.

Det stora samtalsämnet ett tag framöver kommer att vara julklappar. Det säger sig självt, egentligen. Det är jul, och man får paket. Jag ska inte säga att jag inte blir glad över sakerna jag får - för det blir jag. Men det jag uppskattar mest med julen är ändå la convivencia - samlevnaden - med familj, släkt och vänner.

Något år, ska jag ha en jul helt utan materiella gåvor. En jul där man bara umgås med sina nära. En symbolisk gåva får skänkas, men inga önskelistor eller sånt krafs då inte. Nej, här pratar vi om julen som en symbolisk högtid. En högtid som inte symboliserar det vi egentligen firar, fast tycks ha glömt bort (Jesu födelse). Nej, min jul ska symbolisera kärlek, vänskap och frid. En dag då man är avslappnad, utan all stress som hör julen till. En jul då man inte måste äta den obligatoriska (och äckliga) julmaten. En jul utan julklappar som kostar skjortan. En jul utan den sedvanliga pressen på att klä upp sig och vara representativ.

Men fram tills dess: God jul! Och om vi inte hörs igen innan det är dags: Gott nytt år!