Existens?
Hur kan vi vara säkra på att vi faktiskt lever? Att vi inte är någon annans dröm? Tänk om min "verklighet" inte existerar någon annanstans än i mitt huvud? Men om den inte gör det, då borde ju inte mitt huvud existera heller? Vi är bara en liten del av någonting stort, någonting oändligt. Eller är det verkligen så? Är rymden oändlig? Det borde den väl vara? Eller? Någon gång måste allt ha börjat, någon gång måste den första atomen ha blivit till. När då? Och hur då? Hur definierar man vad som är "universum"? Finns det flera "universum"? Hur vet vi vad som finns, och vad som inte finns? Finns mörker? Jag tror inte det. Enligt mig är mörker bara avsaknad av ljus. Men om man vänder på det. Finns "tomhet"? Om inte mörker finns, då borde väl inte tomhet heller finnas? Såklart saker kan vara tomma, men är dem verkligen det? Det finns ju fortfarande luft i dem, med allt vad luft innehåller. Vakuum, det är ingenting. Det är absolut tomhet. Nästan hela universum består av vakuum. Vi svävar runt på en planet, i vakuum, på en planet i ingenting. Bortom det, där det inte finns några planeter, eller solsystem. Om det nu finns några sådana ställen... Är det fortfarande universum? Eller är det någonting annat? Har någon någonsin, definierat vad universum verkligen är? För mig är det allt, och ingenting. Allting runtom oss. Finns det liv på andra planeter? Om det gör det, kommer vi någonsin få reda på det då? Lever de som vi, i undran om vad som finns "där utanför", bortom horisonten? Är folk medvetna om att våran tid är begränsad, om vi nu har någon tid överhuvudtaget? Det är ju förutsatt att vi faktiskt existerar, förstås. Det verkar inte så. Att de är medvetna alltså. Isåfall skulle dem väl göra mer nytta än vad de gör nu? Jag hoppas det i alla fall. För titta på folk idag, titta på världen idag. Vi lever praktiskt taget för att förstöra för andra, vi njuter av att känna oss överlägsna. Det är ytterst få som faktiskt försöker hjälpa till, de flesta "tycker synd", utan att faktiskt agera själva. Skamligt. Det paradoxala är bara att dagen då det är er folk "tycker synd" om, den dagen inser ni vikten av folk som bryr sig. Romantiska visioner, tänker ni nog nu. Well, yes, det är romantiska visioner. Ett samhälle där alla ger efter förmåga och får efter behov, är min dröm. Ett samhälle där folk lever utan konkurrens, ett samhälle där vi inte gottar oss åt andras olycka. Ett samhälle där ord som misär inte används i annat syfte än att undervisa om hur det har varit. Ett vidsträckt samhälle. Inte bara Sverige, utan hela världen. En värld där folk blir behandlade som människor. En värld utan rasism, nazism, fascism, vad ni än väljer att kalla det. En jämlik värld - det är min dröm.