Oftast tänker jag på dig, ofrivilligt. Haha, nej. Jag tänker inte sitta här och lämna ut mig själv, och lägga ut hela mitt liv i den här bloggen. Jag skriver det jag har lust att skriva, inte vad jag tror att ni har lust att läsa. Om det nu någonsin kommer vara någon som läser min blogg...?

Varför är så många människor missnöjda med vad de har? Alla, inklusive jag, vill bara ha mer och mer hela tiden. När de väl får vad de trånar efter, så vill de inte ha det. Vi människor är hela tiden på jakt efter nya, bättre saker. Oftast, jag ska inte säga alltid, förstår vi inte vad vi har förrän vi har förlorat det. Och då är det ju liksom lite sent?

Jag har en vän. En vän utöver det vanliga. Jag kan inte beskriva det med ord, men det känns som vi har någonting speciellt. Nu på senare tid har det dessvärre blivit en slags hets mellan oss. Vi tävlar hela tiden om allting, känns det som. Egentligen är allting precis som vanligt, men det är sig så olikt, ändå. Jag tror att det beror på rädsla, från min sida i alla fall. Jag är inte redo för alla förändringar som kommer nu, de närmaste månaderna. Jag kan inte riktigt acceptera att om ett halvår kommer du sitta där med någon annan, och prata om det vi pratar om idag. Jag är rädd för att bli utbytt, och bortglömd. Egentligen har jag ingen anledning till att känna såhär, vi har varit med om värre prövningar. Fast det blir på något sätt annorlunda nu, den här gången.

Jag vet att jag sa att jag inte tänker skriva ner mitt liv i den här bloggen. Det var sant, till hälften. Det jag egentligen menade var att jag tänker inte skriva som vissa folk gör: Idag vaknade jag si och så tidigt/sent. Jag åt det här till frukost, sen gick jag till skolan/jobbet. I helgen är det fest, då ska jag till blablabla med mina kompisar, sen ska jag kanske på bio...


"Två saker är oändliga: universum och människans dumhet. Det första är jag inte så säker på..." -Einstein.