Så hette en uppsats jag skrev på engelskan i åttan.

Jag kommer inte ihåg varenda ord jag skrev i den uppsatsen. Jag kommer heller inte ihåg vilka kläder jag hade på mig, eller på vilken plats i klassrummet jag satt när jag skrev den. Jag kommer däremot ihåg vad jag tänkte på, och hur jag kände. Och vet ni vad? Det räcker för mig! Att jag fortfarande - nu, mer än två år senare - kan komma ihåg den precisa känslan jag hade när jag skrev uppsatsen, tyder på att du betyder en hel del för mig.

Det är som en film som spelas upp i mitt huvud. Allt jag tänkte på när jag skrev uppsatsen ser jag lika klart nu som då. Exakt samma syner, och exakt samma känsla.

... Så därför förblir du "My Secret Friend" men nu by Malin West, SN1.