Om en månad imorgon är jag på väg till, eller kanske redan på, Kreta. Sedan kan jag gå med i vi-har-varit-i-Grekland-klubben, och förstå vad folk pratar om när de pratar om Grekland.
   Fast risken att jag inte kommer hem igen, utan bosätter mig där permanent, är ju förstås ganska hög, för jag älskar redan det där landet - utan att ha varit där en endaste gång. Inte bra, alltså. Inte ens Spanien, mi segunda nación, kan mäta sig med Grekland, och jag har inte ens varit där.
   Men det är svårt att låta bli att älska Grekland. Maten är himmelsk - och jag har bara ätit svensk-grekisk mat, tänk när jag har ätit grek-grekisk mat! Musiken... jaa, jag hittar inte ord för den... det är musik, helt enkelt - riktig musik. Killarna går ju inte heller av för hackor. Och ja, jag tänker nämna arkitekturen - vilken jag har sett på bilder - men seriöst, har ni någonsin sett vackrare byar!?
   Någonting säger mig att det här inte är bra? Man borde inte älska ett land utan att ens ha varit där? Guess what? Jag skiter i! Jag kan inte hjälpa det. Nu får jag bara hoppas att det faktiskt är lika underbart som jag tror att det är. Och att en viss grek inte läser det här, och om du nu gör det så skyller jag det här på dig. Det är ditt fel att jag gillar Grekland så mycket.

HAHA! Jag upptäckte nyss att det finns ett ord för det här, "grekofili"!



Nej, nu är det dags att kolla om jag ser de holländska pojkarna. Ciao!