Det är inte alltid så lätt att säga och göra de rätta sakerna. Det är inte det att jag inte vet vad jag borde göra - för det vet jag, mycket väl till och med. Det är bara det att när stunden väl är inne för mig att göra just rätt sak går det bara inte att göra det. Jag förblir sittande, håller tillbaka leendet, svarar något helt annat än vad jag hade tänkt göra, ja, någonting som är precis tvärt emot det jag borde ha gjort.

Jag har inte speciellt lätt för att uttrycka mina tankar och känslor muntligt. Jag vet vad jag vill säga, men jag hittar inte orden. Om jag nu hittar orden kommer jag nog inte att säga dem i alla fall, för jag är ingen talare - jag är en skrivare, och en tänkare.

Jag är ganska försiktig och anser oftast att om jag inget satsar kan jag heller inget förlora. Det här är något som är ganska konstigt, då jag många av de gånger jag faktiskt har satsat har vunnit. Kanske inte just det jag var ute efter, men ofta någonting lika bra eller kanske bättre.

Rose-Marie, jag tror att det är dags att jag lever livet nu, för det går ju trots allt inte i repris.

Till Rose-Marie, min idol och förebild i livet. Ditt minne lever kvar inom mig.