Det är egentligen helt otroligt hur mycket som kan hända under en relativt kort tidsperiod.
   Många dörrar jag beslutade att lämna öppna har nu stängt sig, och vissa har till och med gått i lås. Detta liksom att många dörrar som såg stängda ut numera är vidöppna. Vissa dörrar trodde jag var omöjliga att hitta, men dessa är numera kanske de vidöppnaste jag vet om.
   Det fina i kråksången är att jag, utan att tappa någonting av värde på vägen, har hittat rätt. Visst har jag tappat både det ena och det andra, men funnit ett sätt att klara mig utan dessa saker. Jag har funnit mer än så; jag har funnit kunskapen om att vissa ting kan verka vara essentiella, men att det i själva verket kan förhålla sig precis tvärtom.

När jag nu tittar tillbaka på resan jag har gjort och tänker på det förolorade bagaget inser jag att det bara har varit extra packning på vägen. Jag anser inte förlusten vara någon större tragedi, snarare tvärtom - en nödvändig uppoffring.
   Jag har varken karta eller kompass, men det hindrar inte min intuition från att säga mig att jag är på rätt väg. Jag är på rätt väg - utan ett behov av att titta bakåt och söka med blicken efter det som en gång kallades för "hemma" och "bekant".