I am in love and always will be...
ÄLSKA LÅTEN!
Erika är en tiger, Frida är en älg och jag är en styggmygga.
Jaha, idag har det gått ett helt år sedan det var idag för ett år sedan. Det är lite läskigt, egentligen. Tiden har bara sprungit iväg. Visserligen har jag då och då känt det som att tiden har stått still. Att jag aldrig har kommit någon vart. Det har bara varit samma visa om och om igen. Visst, men den där repan har fått mig att utvecklas otroligt mycket som person.
Under det här året har jag gått ut grundskolan - med toppbetyg. Jag har varit utomlands själv, för första gången. Jag har börjat i gymnasiet. Jag har gjort en hel massa spektakulära saker, och förstagångsupplevelserna har stått som spön i backen.
Men framför allt har jag upplevt en massa vardagliga saker, som förmodligen är vad man borde värdera, egentligen. Jag har skrattat otroligt mycket, och när jag säger otroligt mycket, menar jag mer än vad jag brukar göra - och det är en hel del, ska ni veta. Mellan skrattattackerna har det även varit en del gråt - ni som känner mig vet att jag är väldigt gråtmild, och ni som inte känner mig: ja, ni vet det nu.
Ja, vad har jag mer gjort? Det gamla vanliga, så klart. Jag har pluggat, tränat och umgåtts med mina vänner. Jag har även kommit till insikt om att jag kan skatta mig lycklig som har såpass bra vänner, som jag faktiskt har. Ja, jag tror att jag lämnar det där (Creo que voy a dejarlo aquí). Annars är det lätt att bli blödig och börja skriva en massa ointressant smörja om saker vi har gjort, eller sagt - och det är ingen intresserad av att läsa.
I alla fall, för att summera året kan jag kort och gott säga: ett år äldre, ett år starkare och ett år visare.
Under det här året har jag gått ut grundskolan - med toppbetyg. Jag har varit utomlands själv, för första gången. Jag har börjat i gymnasiet. Jag har gjort en hel massa spektakulära saker, och förstagångsupplevelserna har stått som spön i backen.
Men framför allt har jag upplevt en massa vardagliga saker, som förmodligen är vad man borde värdera, egentligen. Jag har skrattat otroligt mycket, och när jag säger otroligt mycket, menar jag mer än vad jag brukar göra - och det är en hel del, ska ni veta. Mellan skrattattackerna har det även varit en del gråt - ni som känner mig vet att jag är väldigt gråtmild, och ni som inte känner mig: ja, ni vet det nu.
Ja, vad har jag mer gjort? Det gamla vanliga, så klart. Jag har pluggat, tränat och umgåtts med mina vänner. Jag har även kommit till insikt om att jag kan skatta mig lycklig som har såpass bra vänner, som jag faktiskt har. Ja, jag tror att jag lämnar det där (Creo que voy a dejarlo aquí). Annars är det lätt att bli blödig och börja skriva en massa ointressant smörja om saker vi har gjort, eller sagt - och det är ingen intresserad av att läsa.
I alla fall, för att summera året kan jag kort och gott säga: ett år äldre, ett år starkare och ett år visare.
Nyår, what's the point?
Jag säger inte att jag inte har några fel. För det har jag. Jag vet att jag inte är bäst i hela världen, och att jag inte kan allt. Men du tar ändå priset! Jag gör inte som du. Jag säger inga nedlåtande kommentarer. Jag hånler inte folk i ansiktet. Jag manipulerar inte folk, än mindre för att starta bråk. Jag säger inte en sak, när jag menar en annan. Jag sätter inte mig själv över andra. Och jag är inte elak mot mina barn. Det jag däremot gör är att jag tänker innan jag pratar. Jag väljer mina ord. Om jag ogillar någon säger jag det inte i den personens ansikte, jag snackar heller inte skit om den. Det är inte nödvändigt. Det vet jag att du vet. Men du gör det ändå. Bara för att starta bråk. En dag ska jag ge igen. En dag kommer jag ha fått nog. En dag ska du få ångra att du gör som du gör.
Det här är lycka!
Monaksia Mou Ola
Epapses Agapi Na Thimizis x3
Poula Me x2
Dags att vakna, kanske?
Det är nästan så att man blir mörkrädd. Jag måste säga att jag tycker att jag är en relativt osjälvisk människa, som ganska ofta sätter andras bästa före mitt eget. Det är inte ovanligt att jag t.ex. går upp för tidigt, eller håller koll på konstiga saker, bara för att jag vet att någon annan har nytta av det. Av någon anledning jag inte vet, brukar jag behålla sakerna för mig själv. Jag berättar inte att det var jag som ordnade det - jag ser bara på personen att den uppskattar min (anonyma) hjälp, och det gör mig glad. Om jag skulle berätta det skulle med ens hela nöjet i det försvinna. Då är ju inte syftet med det att helt osjälviskt hjälpa någon, utan då handlar det genast om min egen vinning. Jag menar, om man gör någonting för någon, förväntar man sig ju något tillbaka. Det är så människor fungerar. Jag vill inte ha den där gentjänsten. Jag avskyr när jag är skyldig folk något, eller än värre, när de känner att de är skyldiga mig något. Så syftet med min handling är inte att vinna andras gillande, eller att få dem att känna att de är skyldiga mig något. Nej, det är att få se att jag har gjort något bra - att jag har gjort någon glad. Dessutom vet jag att jag skulle kunna räkna med de flesta av mina vänner, om det skulle vara så.
Visst, allt det där har väl sin glans. Men jag insåg idag att jag inte är fullt lika osjälvisk som jag kanske vill tro.
Det förhåller sig nämligen såhär: Mitt busskort går ut på nyårsafton. Jag behöver ett nytt, för att kunna ta mig till och från skolan. Eftersom att jag även åker en hel del buss efter klockan sju på kvällen, och på helger, behöver jag "pluskortet". Jag ber mina föräldrar att de ska beställa ett nytt busskort åt mig, på internet - då får man nämligen ett nytt busskort om man har tappat bort det. Givetvis kollar de på olika kort, och jämför priserna. De har sin fulla rätt att göra så - det kan ju finnas billigare alternativ etc. etc.
Medan de sitter där och jämför blir jag rasande. Jag ska ha "pluskortet", och där med basta! Det fanns inte på världskartan att jag skulle ja det vanliga busskortet. Mina föräldrar går med på det, och konstaterar samtidigt att kortets pris har reducerats med x antal kronor (en större summa) om man köper det i februari. Det blir ändå billigare i mars. Men det var aldrig tal om att jag skulle få det i mars, utan möjligtvis i februari månad. Jag brusar upp än en gång: "Vad snackar de om!? Skulle jag behöva vänta ända tills februari på mitt kort? Nej, nu jävlar! Ska jag gå till skolan i en månad, eller vad är det de vill? Och nej, jag kan inte tänka mig att åka på remsa. Det går bara inte".
Snälla som de är, fick jag "pluskortet" fr.o.m. januari, trots att jag uppförde mig som jag gjorde. Jag skulle ha fått det ändå - det visade sig att det var det billigaste alternativet. Men om jag hade varit i mina föräldrars ställe skulle jag minsann ha sagt åt mig att jag gott kunde betala mellanskillnaden själv, så som jag uppförde mig.
Helt otroligt att man kan vara så trångsynt med sådana saker. Jag kan lugnt säga att jag gav mig själv en rejäl tankeställare där. Speciellt som jag faktiskt är väldigt bortskämd (nej, det är inget jag är stolt över), då kan man ju tycka att jag skulle kunna betala åtminstone en del av mitt eget busskort - men nej, den tanken var tydligen väldigt obekväm.
Visst, allt det där har väl sin glans. Men jag insåg idag att jag inte är fullt lika osjälvisk som jag kanske vill tro.
Det förhåller sig nämligen såhär: Mitt busskort går ut på nyårsafton. Jag behöver ett nytt, för att kunna ta mig till och från skolan. Eftersom att jag även åker en hel del buss efter klockan sju på kvällen, och på helger, behöver jag "pluskortet". Jag ber mina föräldrar att de ska beställa ett nytt busskort åt mig, på internet - då får man nämligen ett nytt busskort om man har tappat bort det. Givetvis kollar de på olika kort, och jämför priserna. De har sin fulla rätt att göra så - det kan ju finnas billigare alternativ etc. etc.
Medan de sitter där och jämför blir jag rasande. Jag ska ha "pluskortet", och där med basta! Det fanns inte på världskartan att jag skulle ja det vanliga busskortet. Mina föräldrar går med på det, och konstaterar samtidigt att kortets pris har reducerats med x antal kronor (en större summa) om man köper det i februari. Det blir ändå billigare i mars. Men det var aldrig tal om att jag skulle få det i mars, utan möjligtvis i februari månad. Jag brusar upp än en gång: "Vad snackar de om!? Skulle jag behöva vänta ända tills februari på mitt kort? Nej, nu jävlar! Ska jag gå till skolan i en månad, eller vad är det de vill? Och nej, jag kan inte tänka mig att åka på remsa. Det går bara inte".
Snälla som de är, fick jag "pluskortet" fr.o.m. januari, trots att jag uppförde mig som jag gjorde. Jag skulle ha fått det ändå - det visade sig att det var det billigaste alternativet. Men om jag hade varit i mina föräldrars ställe skulle jag minsann ha sagt åt mig att jag gott kunde betala mellanskillnaden själv, så som jag uppförde mig.
Helt otroligt att man kan vara så trångsynt med sådana saker. Jag kan lugnt säga att jag gav mig själv en rejäl tankeställare där. Speciellt som jag faktiskt är väldigt bortskämd (nej, det är inget jag är stolt över), då kan man ju tycka att jag skulle kunna betala åtminstone en del av mitt eget busskort - men nej, den tanken var tydligen väldigt obekväm.
Julafton - kapitalismens orgasm.
Efter en lång paus, på sisådär ett halvår, har jag bestämt mig för att försöka mig på bloggandet igen. Kan dock inte utlova en regelbunden uppdatering, utan kommer att skriva när jag känner för det - om jag känner för det. Innehållet kommer även det att variera från gång till gång.
Jaha, så... jul. Igen. Tycker att det känns som igår man satt där i fåtöljen och öppnade paket. Fast det var det inte - nej, det har tydligen gått ett helt år sedan sist. Och mycket har hänt under tiden också. Byte av skola. Byte av umgänge, till viss mån. Nya erfarenheter - både bra och dåliga sådana. Men framförallt känner jag att jag idag kan titta tillbaka på mig själv, som jag var för ett år sedan, och med stolthet se hur pass mycket jag har utvecklats som människa. Hur mycket säkrare jag är på både mig själv, och andra, idag.
Det stora samtalsämnet ett tag framöver kommer att vara julklappar. Det säger sig självt, egentligen. Det är jul, och man får paket. Jag ska inte säga att jag inte blir glad över sakerna jag får - för det blir jag. Men det jag uppskattar mest med julen är ändå la convivencia - samlevnaden - med familj, släkt och vänner.
Något år, ska jag ha en jul helt utan materiella gåvor. En jul där man bara umgås med sina nära. En symbolisk gåva får skänkas, men inga önskelistor eller sånt krafs då inte. Nej, här pratar vi om julen som en symbolisk högtid. En högtid som inte symboliserar det vi egentligen firar, fast tycks ha glömt bort (Jesu födelse). Nej, min jul ska symbolisera kärlek, vänskap och frid. En dag då man är avslappnad, utan all stress som hör julen till. En jul då man inte måste äta den obligatoriska (och äckliga) julmaten. En jul utan julklappar som kostar skjortan. En jul utan den sedvanliga pressen på att klä upp sig och vara representativ.
Men fram tills dess: God jul! Och om vi inte hörs igen innan det är dags: Gott nytt år!
Det stora samtalsämnet ett tag framöver kommer att vara julklappar. Det säger sig självt, egentligen. Det är jul, och man får paket. Jag ska inte säga att jag inte blir glad över sakerna jag får - för det blir jag. Men det jag uppskattar mest med julen är ändå la convivencia - samlevnaden - med familj, släkt och vänner.
Något år, ska jag ha en jul helt utan materiella gåvor. En jul där man bara umgås med sina nära. En symbolisk gåva får skänkas, men inga önskelistor eller sånt krafs då inte. Nej, här pratar vi om julen som en symbolisk högtid. En högtid som inte symboliserar det vi egentligen firar, fast tycks ha glömt bort (Jesu födelse). Nej, min jul ska symbolisera kärlek, vänskap och frid. En dag då man är avslappnad, utan all stress som hör julen till. En jul då man inte måste äta den obligatoriska (och äckliga) julmaten. En jul utan julklappar som kostar skjortan. En jul utan den sedvanliga pressen på att klä upp sig och vara representativ.
Men fram tills dess: God jul! Och om vi inte hörs igen innan det är dags: Gott nytt år!
Igår tog det slut.
Skolavslutning igår. Blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Inte kvällen i alla fall.
Vill hur som helst passa på att tacka för tre underbara år. Många minnen kommer jag bära med mig livet ut - både bra och dåliga. Framför allt bra minnen, dock.
Jag kommer sakna hela klassen, samt alla lärare. Även de lärare jag ogillade. Det är även en sak, som egentligen är flera saker, jag kommer sakna otroligt mycket. För dem som känner mig är det underförstått vad jag kommer sakna, för er som inte känner mig... jaa, ni har ingen nytta av att veta det.
Det känns konstigt att inte komma tillbaka till samma skola och klass som jag har gått i, i tre år nu. Fast det blir nog bra ändå. Jag klarar mig alltid. Alla klarar sig. De flesta i alla fall.
Det värsta kommer att bli att sakna dig. Att inte gå i samma klass som dig längre. Jag hoppas allting fortsätter som vanligt ändå. För jag hittade verkligen en vän i dig. Jag litar på dig. Och det säger en hel del.
Tack. Tack för den här tiden. Ni betyder mest.
Vill hur som helst passa på att tacka för tre underbara år. Många minnen kommer jag bära med mig livet ut - både bra och dåliga. Framför allt bra minnen, dock.
Jag kommer sakna hela klassen, samt alla lärare. Även de lärare jag ogillade. Det är även en sak, som egentligen är flera saker, jag kommer sakna otroligt mycket. För dem som känner mig är det underförstått vad jag kommer sakna, för er som inte känner mig... jaa, ni har ingen nytta av att veta det.
Det känns konstigt att inte komma tillbaka till samma skola och klass som jag har gått i, i tre år nu. Fast det blir nog bra ändå. Jag klarar mig alltid. Alla klarar sig. De flesta i alla fall.
Det värsta kommer att bli att sakna dig. Att inte gå i samma klass som dig längre. Jag hoppas allting fortsätter som vanligt ändå. För jag hittade verkligen en vän i dig. Jag litar på dig. Och det säger en hel del.
Tack. Tack för den här tiden. Ni betyder mest.
Det är INTE mode att ha sex!
Idag är det tyvärr alldeles för vanligt med ungdomar som har sex. Sex ska vara något bra, någonting man gör för att man verkligen älskar varandra. Idag är det inte så. Många gör det för att det är "modernt", eller för att de inte vill vara sämre än någon annan. Det är nämligen coolt att ha sex nu för tiden. Dessvärre är det också vanligt att folk tvingar andra till sex. Många, speciellt tonårsflickor, är osäkra på sig själva och känner ett stort behov av att bli bekräftade och accepterade. Detta kan i många fall leda till att man kan göra någonting man själv egentligen inte vill göra. Man är rädd för att förlora sin kille om man inte gör som han säger. Man tror att man inte förtjänar bättre, och att man måste göra det han ber en om, för "alla andra" har ju gjort det. Då kan det väl inte vara så farligt? FEL! "Alla andra" har inte gjort det. Många säger att de har gjort det, för att verka coola. För det är ju vad det är, coolt? Killen förtjänar inte dig om han kräver att du ska göra någonting du själv inte går med på. Dagens samhälle är alldeles för sexfixerat, det är halvnakna människor nästintill överallt, och i princip allting anspelar på någon form av erotik, sex eller porr. Jag säger inte att ungdomar inte får ha sex. Givetvis ska man få ha sex, om man känner för det, vill säga. Man bör också känna till risker, såsom graviditet och könssjukdomar, samt rättigheter och skyldigheter. Sex innebär ett ansvar, och många är inte beredda att ta konsekvenserna det kan medföra. Det finns minst lika många oansvariga tjejer som det finns killar. Men det är ändå tjejen som blir fast med barnet, om hon blir gravid. Killen behöver inte besluta om han ska begå abort eller inte. Killen behöver inte genomföra aborten. Det är heller inte killen som behöver vara gravid, och föda en unge. Sex kan vara kul, det är till och med hälsosamt. Men det är varken kul eller hälsosamt för någon, överhuvudtaget, att ha sex mot sin vilja, eller utan bättre vetande. En gång för alla vill jag bara klargöra: SEX ÄR INTE MODE.
ACTIONAID.SE
Genom att gå in på actionaid kan du hjälpa barn och kvinnor i utvalda områden. Barn och kvinnor som aldrig får chansen att utbilda sig, eller ens duscha i en riktig dusch. Barn och kvinnor som lever i slumområden, slumområden som staten inte låtsas om. Folk, dementerade av samhället, behöver din hjälp! Genom att ge 200 kr. i månaden, vilket blir ungefär 7 kr. om dagen, varje månad, kan du hjälpa till. För dedär 7 kronorna per dag, vilka du inte ens behöver i praktiken, kan du förändra någons liv! 200 kr. i månaden är inte mycket pengar, för oss. För dem de går till kan det vara livsavgörande! Känslan av att varje dag göra någon lycklig, att veta att man faktiskt behövs, och gör nytta för någon annan, är oslagbar. Folk i dedär länderna lever i misär, de har ingenting, i vissa fall anser folk att de inte ens har värde som människor! Väljer du att blunda för det? Väljer du att inte låtsas om fattigdomen? För 7 kr. om dagen kan du vara med och förändra världen för barn som Daya!
A Cry For Help?
Ärligt, vad fan gör vi för nytta egentligen? Vi lever och utbildar oss. Men till vilken nytta? Vi verkar ju ändå inte bli något smartare?! Vi förstör världen. Vi krigar. Vi åker bil, istället för buss. Vi hatar varandra. Varför hata, när man kan älska? Livet är för kort för att vi ska sprida negativ energi överallt, och hela tiden! Jag vet att jag ger dubbla budskap nu, eftersom att jag faktiskt sitter här och klagar själv. Men ibland måste man. VAKNA, människor, vakna! Vi förstör världen! Vi förstör någonting vi inte ens har varit med om att bygga upp. Vi faller offer för våran egen dumhet. Vad är det för dravel om att solen kommer sluka upp jorden om miljarder år? Visst, det är jättefint att ni bryr er, men tror ni själva att vi fortfarande lever då? Vi förorenar allt som går att förorena med avgaser från bilar och fabriker, och gud vet vad... Växthuseffekten är ingenting man kan strunta i, den är ett faktum. Den finns, den existerar faktiskt. Gissa vilka vi ska skylla det på? Precis, oss. Vi ska skylla på oss, det är vi, och inga andra som har orsakat detta kaos. Vi har oss själva att skylla. Skyll inte ifrån er. Det är oerhört lätt att skylla allting på politikerna, men kom ihåg att det var ni som var med och röstade fram dagens regering. Jag menar inte att alla är borgerliga. Det jag menar är att om ni inte engagerar er själva, så ska ni inte skylla på andra! Ord som förr hade stark betydelse är idag någonting man använder i vardagsspråket. Symboler som förr var upprörande, eller stod för någonting speciellt, är idag statusikoner. Det har blivit modernt att vara nazist, fascist, rasist etc., folk ansluter sig till partier utan att egentligen veta vad dem står för. De går med för att det "är coolt", eller för att "ikonen är fin". Är inte detta ett rop på hjälp, då vet jag inte vad som ska till för att folk ska reagera alltså. Ytligheten och dumheten kommer bli våran död.
Existens?
Hur kan vi vara säkra på att vi faktiskt lever? Att vi inte är någon annans dröm? Tänk om min "verklighet" inte existerar någon annanstans än i mitt huvud? Men om den inte gör det, då borde ju inte mitt huvud existera heller? Vi är bara en liten del av någonting stort, någonting oändligt. Eller är det verkligen så? Är rymden oändlig? Det borde den väl vara? Eller? Någon gång måste allt ha börjat, någon gång måste den första atomen ha blivit till. När då? Och hur då? Hur definierar man vad som är "universum"? Finns det flera "universum"? Hur vet vi vad som finns, och vad som inte finns? Finns mörker? Jag tror inte det. Enligt mig är mörker bara avsaknad av ljus. Men om man vänder på det. Finns "tomhet"? Om inte mörker finns, då borde väl inte tomhet heller finnas? Såklart saker kan vara tomma, men är dem verkligen det? Det finns ju fortfarande luft i dem, med allt vad luft innehåller. Vakuum, det är ingenting. Det är absolut tomhet. Nästan hela universum består av vakuum. Vi svävar runt på en planet, i vakuum, på en planet i ingenting. Bortom det, där det inte finns några planeter, eller solsystem. Om det nu finns några sådana ställen... Är det fortfarande universum? Eller är det någonting annat? Har någon någonsin, definierat vad universum verkligen är? För mig är det allt, och ingenting. Allting runtom oss. Finns det liv på andra planeter? Om det gör det, kommer vi någonsin få reda på det då? Lever de som vi, i undran om vad som finns "där utanför", bortom horisonten? Är folk medvetna om att våran tid är begränsad, om vi nu har någon tid överhuvudtaget? Det är ju förutsatt att vi faktiskt existerar, förstås. Det verkar inte så. Att de är medvetna alltså. Isåfall skulle dem väl göra mer nytta än vad de gör nu? Jag hoppas det i alla fall. För titta på folk idag, titta på världen idag. Vi lever praktiskt taget för att förstöra för andra, vi njuter av att känna oss överlägsna. Det är ytterst få som faktiskt försöker hjälpa till, de flesta "tycker synd", utan att faktiskt agera själva. Skamligt. Det paradoxala är bara att dagen då det är er folk "tycker synd" om, den dagen inser ni vikten av folk som bryr sig. Romantiska visioner, tänker ni nog nu. Well, yes, det är romantiska visioner. Ett samhälle där alla ger efter förmåga och får efter behov, är min dröm. Ett samhälle där folk lever utan konkurrens, ett samhälle där vi inte gottar oss åt andras olycka. Ett samhälle där ord som misär inte används i annat syfte än att undervisa om hur det har varit. Ett vidsträckt samhälle. Inte bara Sverige, utan hela världen. En värld där folk blir behandlade som människor. En värld utan rasism, nazism, fascism, vad ni än väljer att kalla det. En jämlik värld - det är min dröm.
Kanske
Oftast tänker jag på dig, ofrivilligt. Haha, nej. Jag tänker inte sitta här och lämna ut mig själv, och lägga ut hela mitt liv i den här bloggen. Jag skriver det jag har lust att skriva, inte vad jag tror att ni har lust att läsa. Om det nu någonsin kommer vara någon som läser min blogg...?
Varför är så många människor missnöjda med vad de har? Alla, inklusive jag, vill bara ha mer och mer hela tiden. När de väl får vad de trånar efter, så vill de inte ha det. Vi människor är hela tiden på jakt efter nya, bättre saker. Oftast, jag ska inte säga alltid, förstår vi inte vad vi har förrän vi har förlorat det. Och då är det ju liksom lite sent?
Jag har en vän. En vän utöver det vanliga. Jag kan inte beskriva det med ord, men det känns som vi har någonting speciellt. Nu på senare tid har det dessvärre blivit en slags hets mellan oss. Vi tävlar hela tiden om allting, känns det som. Egentligen är allting precis som vanligt, men det är sig så olikt, ändå. Jag tror att det beror på rädsla, från min sida i alla fall. Jag är inte redo för alla förändringar som kommer nu, de närmaste månaderna. Jag kan inte riktigt acceptera att om ett halvår kommer du sitta där med någon annan, och prata om det vi pratar om idag. Jag är rädd för att bli utbytt, och bortglömd. Egentligen har jag ingen anledning till att känna såhär, vi har varit med om värre prövningar. Fast det blir på något sätt annorlunda nu, den här gången.
Jag vet att jag sa att jag inte tänker skriva ner mitt liv i den här bloggen. Det var sant, till hälften. Det jag egentligen menade var att jag tänker inte skriva som vissa folk gör: Idag vaknade jag si och så tidigt/sent. Jag åt det här till frukost, sen gick jag till skolan/jobbet. I helgen är det fest, då ska jag till blablabla med mina kompisar, sen ska jag kanske på bio...
"Två saker är oändliga: universum och människans dumhet. Det första är jag inte så säker på..." -Einstein.
Varför är så många människor missnöjda med vad de har? Alla, inklusive jag, vill bara ha mer och mer hela tiden. När de väl får vad de trånar efter, så vill de inte ha det. Vi människor är hela tiden på jakt efter nya, bättre saker. Oftast, jag ska inte säga alltid, förstår vi inte vad vi har förrän vi har förlorat det. Och då är det ju liksom lite sent?
Jag har en vän. En vän utöver det vanliga. Jag kan inte beskriva det med ord, men det känns som vi har någonting speciellt. Nu på senare tid har det dessvärre blivit en slags hets mellan oss. Vi tävlar hela tiden om allting, känns det som. Egentligen är allting precis som vanligt, men det är sig så olikt, ändå. Jag tror att det beror på rädsla, från min sida i alla fall. Jag är inte redo för alla förändringar som kommer nu, de närmaste månaderna. Jag kan inte riktigt acceptera att om ett halvår kommer du sitta där med någon annan, och prata om det vi pratar om idag. Jag är rädd för att bli utbytt, och bortglömd. Egentligen har jag ingen anledning till att känna såhär, vi har varit med om värre prövningar. Fast det blir på något sätt annorlunda nu, den här gången.
Jag vet att jag sa att jag inte tänker skriva ner mitt liv i den här bloggen. Det var sant, till hälften. Det jag egentligen menade var att jag tänker inte skriva som vissa folk gör: Idag vaknade jag si och så tidigt/sent. Jag åt det här till frukost, sen gick jag till skolan/jobbet. I helgen är det fest, då ska jag till blablabla med mina kompisar, sen ska jag kanske på bio...
"Två saker är oändliga: universum och människans dumhet. Det första är jag inte så säker på..." -Einstein.
